cogitabundus

J orkade inte längre... Hon vill gå vidare utan mig vid sin sida. 

De senaste 7 dagarna har vart en enda lång berg och dalbana för mig. Ena dagen är jag som i koma. blicken djupt nere i backen. trött. ingen hunger. kommer hem från jobbet och det bara brister när jag går över tröskeln. vill inte. älskar henne för mycket. gråter tills det inte går att gråta mer.

Andra dagen är jag på bra humör. försöker inte vara ledsen. tänka positivt. prata med folk. om någon frågar hur jag mår så mår jag väl bra med tanke på omständigheterna. vill vara stark.

Jag respekterar hennes val. jag accepterar hennes val. men det är svårt. fruktansvärt svårt. men jag försöker.

Idag har varit en typisk dag när jag vaknar upp på bra humör. lugn förmiddag inne hos svärmor, eller ja, ex-svärmor. internet nån timme. dusch. hämta matlådan och iväg till jobbet för kaffe och möte. jobb från 12 till 20.30. allt går bra hela dagen tills bilfärden hem... HEM till mig och J. tyst bil och många tankar. känner hur gråten är på god väg. vill ha en kram. behöver en kram. men idag skulle hon vara hos sin pappa för att berätta att vi bestämt oss för att separera. undrar vad han säger...? det gick nog bra. inget mer med det. jag ville inte vara där när budskapet skulle ges. då hade jag garanterat brutit ihop inför honom. men samtidigt vill jag vara där. se henne. hennes vackra ansikte. nu sitter jag i soffan i hennes mammas tomma hus. provade ringa en signal tidigare. ville bara säga hej. inget svar. skickade ett sms Vill du ringa upp mig? inget svar. klockan 23.33. hon sover. jag gråter.

Försöker lyfta upp hakan. tänka positivt. se framåt. men det är svårt. 

Mina tankar försöker hjälpa både henne och mig. men mina känslor vägrar. det är så himla jobbigt. speciellt att vara ensam. och jag vill inte tro att hon ignorerar mitt samtal och sms, verkar desperat, men jag är desperat. skickar ett till J, snälla ring mig.

Ingen som ringer... Inget sms tillbaka.